Utpressning

Det finns tre olika grupper som vill pressa mjukvarubranschen på pengar för beskydd: patentväsendet självt, företag som har som affärsidé att producera stämningar och inte produkter, och storföretag.

"Patentmaffian" pressar ut pengar för beskydd på ett sätt som är anmärkningsvärt likt riktig utpressning. Om ett gäng kriminella vill pressa pengar ur en restaurangägare skickar de först någon som förklarar "behovet" av beskydd. Om meddelandet inte går fram skickar de några andra kriminella som slår sönder restaurangen för att visa vad som händer om erbjudandet inte antas. Det är inget fel med att sälja säkerhetstjänster, men det är motbjudande när någon skapar ett problem bara för att kunna sälja en "lösning".

Vissa patentjurister föreslår att företag helt enkelt borde anslå en viss summa, till exempel 10% av vinsten, för patentbeskydd. Vad de inte säger är att ett bättre alternativ skulle vara att eliminera de kostnaderna helt. Patentsystemet kan vara acceptabelt i ett litet fåtal fall, men det får inte utsträckas till att omfatta mjukvara, som redan skyddas på ett utmärkt sätt av upphovsrätten. Världen har inget behov av alla de miljontals patent som är giltiga idag. Betydligt färre vore betydligt bättre.

På den övriga ekonomins bekostnad har vissa företag gjort det till affärsidé att uteslutande ägna sig åt patentlicensiering. Med andra ord producerar de patenttvister istället för riktiga produkter. Eolas väckte uppmärksamhet när domstolen i första instans gav enmansföretaget ungefär 500 miljoner euro i skadestånd från Microsoft. Det finns också en annan typ av patentprofitörer, de som har några överblivna patent från en svunnen storhetstid. Ett berömt exempel är Unisys, som en gång var ett av de riktigt stora IT-företagen men som sedan försjönk alltmer i glömska. Deras juridiska avdelning, som satt på patent som rörde det populära GIF-formatet, drog in mer pengar i nya affärer än hela den ordinarie säljkåren lyckades med.

Det finns en tydlig och oroande trend att patentprofitörerna är på väg att organisera sig som riktiga storföretag. Med Acacia och Forgent finns det nu två stycken börsnoterade företag, med tiotals miljoner euro vardera på banken, som har patentlicensiering som huvudsaklig intäktskälla. Acacia sysslar uteslutande med att skaffa och exploatera patent. Forgent publicerar en del egen mjukvara, men får 90% av sina intäkter från patentlicensiering. Forgents främsta patent berör JPG-formatet för bilder.

Den här typen av företag hotar inte bara dem som publicerar mjukvara med sina patent, utan också dem som bara använder mjukvaran. Till exempel har Acacia gått ut och krävt att varje college i USA ska betala 5.000 dollar om de erbjuder distanskurser med hjälp av strömmad video på Internet..

Tanken skulle kanske inte vara fel om det var frågan om banbrytande uppfinningar som gjorde att andra slapp återuppfinna hjulet. Tyvärr är det inte så. Anledningen till att företag tvingas betala pengar till utpressare och profitörer är bara att de var de första som registrerade idén. Ju bredare patentet är, desto mer är det värt för utpressarna och profitörerna. Men om patenten är så breda borde de aldrig ha beviljats. Så spelet går ut på att patentjuristerna skriver långa beskrivningar av enkla idéer, så att den breda och triviala patentansökan ter sig imponerande i patentgranskarens ögon. Det finns patent som består av dussintals sidor, men som man kan göra intrång på med en enda rad programkod.

Klicka här för att läsa varför mjukvarupatent utgör en avsevärd riskfaktor, och därför hämmar investeringar